På väg hem från dagis var Frida alldeles förtvivlad. Hon hade lyckats spänna fast sig i barnstolen helt själv (det är ganska trixigt) och dragit åt säkerhetsbältet men det satt ändå lite slappt så jag (pappa) drog fast det ordentligt.
Big mistake.
Hon var helt otröstlig och gav sig inte förrän jag lossat på bältet och hon själv fick dra åt det igen, utan min inblandning.
Väl hemma väntade bad för de båda och det innehåller alltid bus, skratt, lite gråt, skratt igen och en hel del vattenskvätt. Men de skötte sig förhållandevis bra. Jag var bara tvungen att komma med fyra tillrättavisningar - ungefär - den här gången.
Efter maten satt jag vid datorn en stund medan de var inne i sitt rum och lekte. Genom huset hör jag Frida komma tassandes och hon smyger fram till mig, ställer en tom skål (med låtsasmat i visar det sig) på skrivbordet och säger med bestämd röst:
- Ät din mat!
Sedan vänder hon på klacken och går, mycket nöjd, tillbaka till deras rum.
Jag undrar var hon snappat upp den kommentaren ifrån ...
1 kommentar:
Du svarade väl med samma mynt, dvs:
-Ja tugga ju!
Jag längtar efter er!
/mamma
Skicka en kommentar