Förpassad med buller och bång till periferin

Inte ofta, men ibland, är jag inne i Västerås city utan familjen. Som de flesta andra, skulle jag tro, tittar jag ibland på folk jag möter och ler lite bara för att kanske få en liten reaktion tillbaka. Någon form av bekräftelse på att jag över huvud taget existerar. Ett litet ögonkast. Och vad är utdelningen?
Noll. Zip. Niente.
Idag var jag på stan med båda brudarna i dubbelvagnen. Ta mig sjutton varenda en (nästan) tittar på någon av dem, eller båda, och ler varmt. Men hallå, jag då? Jag som bökat i vagnen i bilen och sedan ur i parkeringshuset, jag som lyfter, som bär på en "skötrygga", som ger dem mellanmål, som ständigt har en liten svettrand längs ryggraden. Syns jag, vagnföraren?
Jo, faktiskt, en man på mataffären pratade med mig men mest därför att han uppenbarligen hade nedsatt hörsel och inte hörde vad Tove sa när han frågade vad hennes lillebror (ja, lillebror) hette.
Men.
Det är VÅRA tjejer alla ler åt och naturligtvis är jag stolt som sjutton, särskilt när Tove sitter och sjunger "Jungfru, jungfru, jungfru, jungfru skär, här är karusellen som ska gå för kvällen..." och Frida ackompanjerar med da-da-da-da-da (istället för doa-doa-doa) samt stötvisa skrattanfall och plirande ögon.
Det är väl lika bra att inse att jag nuförtiden spelar tredje, eller fjärde, fiolen i familjen.

Morgonstuff och räserbajs

Vi fick - vilket är MYCKET ovanligt - väcka barnen strax efter klockan 7. Efter sedvanliga blöjbyten bjöd Tove upp sin lillasyster till en dans, vilket Frida med glädje accepterade. Hon skrattade högt när Tove tog tag i hennes händer och skakade loss.

Klämdag idag och Tove skulle egentligen varit på dagis, men p g a lite lös avföring - vilket även Frida har - blir tjejerna hemma idag. Även om båda är pigga och inte synligt sjuka kan det smitta och det vore onödigt om flera på dagis fick diarré.

Ännu en premiär

Jag återkommer till den.

Först lite kort om gårdagen - Festen. Från klockan 14 kom det undan för undan kompisar i massor och med dem: paket. Snöre efter snöre, papper efter papper åkte all världens kos och fram trädde presenter i massor. Tove hann knappt öppna ett innan nästa sällskap kom med sin present. Där emellan var det naturligtvis massor av bus och spring på gräsmattan. Den enda leksaks-gräsklipparen var populär och därför upphov till viss avundsjuka och ledsamheter.

Vädret var okej, men inte mer. Molnigt och en svag men dock kylig vind samt cirka 12 grader.

När alla kompisarna åkt hem lade sig lugnet och sedemera också barnen. Och trots att Frida låg och snackade i sin säng somnade Tove med sin karaktäristiska flåsande.

Trots den nyligen inköpta digitalkameran blev det inte mycket fotograferat och därför inga bilder.

Premiären för dagen var årets första gräsklippning. Hurra... Tydligen ska man klippa gräsmattan med uppsamlare första gången på våren och sista gången på hösten, vilket innebar att de cirka 1400 kvadratmeterna gräsmatta tog 1,5 timme att klippa p g a ungefär tio tömningar. Men fint blev det och så har man ju - åtminstone för stunden - finaste gräsmattan i området. Bara en sån sak!

Under förmiddagen var farmor, jag och Tove åkte till ett kolonilottområde vid namn Biskopsängen. Varje lott har en stuga, ibland med gäststuga. Varierad kvalitet men mysigt. Några av dem ligger invid Svartån och har därför egen brygga och på några håll var det aktivitet i trädgårdarna. Här och var är det riktigt präktiga odligar som säkert prunkar som bara den en bit in i juli.

Nere vid ån tog Tove ett kort på mig och henne. Det blev bra! Men ännu finare blev kortet på henne och farmor.

Förberedelser

Minus tre hours - and counting...

Snart brakar det till. Idag är det Stora Kalaset p g a Toves treårsdag. Bortåt 15 barn - och deras föräldrar - har sagt att de dyker upp så det lär bli "hully-gully" i Grävlinge.

För att få en schyst inramning har vi fixat lite ballonger. Tove hjälpte till så gott hon kunde.

Över nejderna ekar just nu "Välkommen till kalaaaaseeeet!" när Tove och grannflickan går hand i hand och bjuder in till festen.

Välkomna!

Födelsedag över flera dagar samt godkända barn

Onsdag: den riktiga födelsedagen.
Torsdag: paket med posten till Tove.
Fredag: farmor kommer och med henne eventuellt något ytterligare.
Lördag: kalas med alla kompisar.
Det är med andra ord en hektisk tid för Tove just nu. Men hon njuter och det är henne väl unt.

Har man fyllt tre år - såväl som tio månader - är det dags för kontroll på Barnavårdscentralen. Toves "test" (plocka med olikfärgade kuber, ställa saker ovanpå/under något annat, stå på ett ben, rita, prata m m) gick utan några som helst problem. Lite trögstartad är Tove (som vanligt) med nya människor, eller människor hon träffar sällan. Men med den pedagogiska akuratessen som bvc-sköterskan besatt släppte det snart för Tove eftersom hela "testet" var utformat som en vanlig lek. Nästan lite symboliskt gäspade Tove när vi var på väg därifrån, liksom för att markera att "ge mig för jösse namn en utmaning nästa gång". Sköterskan pratade också en del om vad fyraåringar "förväntas" klara av och att Tove redan är på den nivån i vissa bitar. Då blir både jag och Kristin fånigt stolta men det innehåller också, åtminstone för min del, ett stycke lättnad. Skönt med en bekräftelse att Tove är "normalfuntad" och kanske lite därtill.
Även Fridas koll gick som en smäck. Pincettgreppet satt som gjutet och efter en stund bankade hon också två klossar mot varandra. Godkänd.
Väl hemkommen drog Frida plösen över näsan en stund och Tove tjoade loss i badkaret.

En dag att minnas

Tove fick såklart vara uppe extra länge idag, men för en liten stund sedan kraschade hon. Fast, tror jag, efter en av hennes bästa dagar hittills.

Efter morgonen bar det i vanlig ordning iväg till dagis. Där sjöng kompisarna för henne och så bjöd vi på glass med frukt.

Innan släktkalaset på kvällen gick Tove ner i varv en smula under eftermiddagen. Mango i soffan framför ännu en runda av Mulle Meck.

När sedan mormor, gammelmormor, extramorfar och sedemera morfar kom hit var hon åter i sitt esse. Många fina presenter och så sjöng vi för henne också. Tydligen så fint eftersom hon ville att vi skulle sjunga igen och igen.

Efter ljusblåsning och tårta gick vi ut i den ljumma vårkvällen där hon raskt återigen hoppade på sin nya cykel. Samtidigt blåste vi upp en av presenterna: en hoppborg! Den kommer nog att vara ganska poppis på lördag, när Tove har bjudit hit alla sina kompisar...

3-årslycka

6.20 gick vi in i barnens rum och sjöng Ja må hon leva. Frida låg redan vaken och hade en liten konsert för sig själv och Tove vaknade när vi traskade in. Efter några paket i sängen - kläder och en bok - gick vi ut i köket där hon fick sin "stora" present. Tja, ni ser själv.

Och dagen har bara precis börjat...

Grattis, älskade Tove!!!

Snacka om snabb leverans

Igår förmiddag tog jag tag i saken och beställde en digitalkamera från en butik på internet. I dag hämtade jag den på macken. Det kallar jag service. Synd bara att jag beställde fel minneskort till kameran... Men en fjuttigt på 16 Mb följde med, så några kort kan vi ta. Det allra första ser ni här intill och hädanefter lär det bli fler - och oftare.

Våren återvände till oss idag. Under eftermiddagen var det varmt och skönt och vi var ute någon timme efter att vi hämtat Tove på dagis. Grannflickan tog fram sin cykel igen och Tove ville låna - hela tiden. Föga anar hon vad som står i garaget och bara väntar på att få tillhöra en nykläckt treåring...

Tänk att lilla pyret fyller 3 år imorgon. Alla föräldrar säger garanterat samma sak: det går så fort!

Så himla tur att jag själv inte åldras i samma takt.

Dumma nyheter!

Under aftonen låg jag i vår säng med båda barnen. Frida blir, som vanligt, glad och sprallig när Tove är i närheten och är de för nära varandra är det lätt hänt att det blir en ofrivillig ihopstötning av något slag. Den här gången krockade Fridas bakhuvud med Toves kind och den senare blev mäkta ledsen. Hon kröp upp i min famn och jämrade sig. Jag förklarade att det var en olyckshändelse - ja, ni vet, hela utläggningen.
Efter en stund hoppade Tove ner från sängen och gick ut ur rummet. Hon muttrade där utanför och kom snart tillbaka, med stränga förhållningsorder till Frida:
"Nu får du sluta med nyheterna! Jag blir arg och ledsen och nu får du sluta! Inga fler nyheter!"
Än en gång fick jag söka skydd för att inte skratta rakt ut.
Nej, dags att sluta blogga. Det är visst dumheter från Rapport på tv:n.

Att vakna med brudarna

Sent söndag kväll kom vi hem från Skottland. Vistelsen var mycket bra med härlig golf, men det tar vi en annan gång.
Jag bestämde mig för att sova i Frida och Toves rum - att höra deras snusningar (tja, snarkningar i vissa fall från Tove) är en gudagåva.
Kristin jobbade morgon och därför hade jag barnen helt och hållet för mig själv på morgonen. Vi började med en mysig stund, med vissa inslag av bus, i soffan innan de "normala" morgonbestyren drog igång med frukost, påklädning, bajsning, tandborstning m m.
Det är skönt att komma iväg emellanåt - men rackarns så mycket skönare att sedan få komma hem igen!

Moster Stefan?

Under eftermiddagen gick jag, Frida och Tove på en kort promenad. Syftet var att få lillasyster att sova i vagnen. På väg hem mötte vi ena grannkvinnan som är höggravid. Jag förklarade för Tove att det är en bebis i magen på henne.
"Vad heter han?", frågade Tove.
"Det vet jag inte. Och det kanske inte är en han heller. Vad tycker du bebisen ska heta om det blir en pojke?"
Efter en stunds funderande kom hon fram till:
"Viktor."
"Och om det blir en flicka?"
Svaret kom snabbare den här gången.
"Stefan!"
Undrar vad most... jag menar morbror säger om det.

Nu blir det uppehåll på bloggen några dagar. Anledningen är att jag alldeles strax åker till Skottland med grannen och spelar golf - så fick jag det sagt!

Dagens höjdpunkt: dammsugning

Tjejerna är knasiga. Båda tycker att det är otroligt spännande när vi dammsuger. Frida kryper efter och hamrar på olika delar och utstöter diverse förtjusta skrik, medan Tove brukar hämta en kaffekopp samt ett fat och så sitter hon bakom, precis vid blåset, och fikar. Det gör faktiskt hela dammsugningen betydligt mindre tråkig.
Igår, måndag, var jag, Kristin och Frida på stan ett par timmar samtidigt som Tove var på dagis. Det är sannerligen inte var dag jag och Kristin är på stan tillsammans. Vi började med en fika och efter ett antal ärenden åt vi lunch på ett kinahak.
På eftermiddagen hjälpte Tove till att byta till sommardäck på röda bilen. Hon var duktig och blev smutsig, som en riktig meckare. (I så fall den första i den här familjen.)

Söndag i solen hos oss

Det har varit en riktigt fin och mysig dag i solen (förutom för frugan, som jobbade). På förmiddagen gick vi ut kring 9 redan och inom kort hade Frida somnat i sulkyn. Där låg hon och snusade i två timmar... Under tiden lekte jag och Tove en stund i sandlådan, men både jag och sanden blev intet värda när grannflickan kom cyklandes förbi. Hon har en tvåhjulig cykel med stödhjul och som Tove suktade rejält efter. Grannflickan är en snäll ung dam och lånade ut cykeln, samt hjälm, och Tove - som fått in själva tramptekniken hyggligt med hjälp av sin egna trehjuling - var en riktig hejare. Balansen är det i och för sig si och så med men hon trampade på som den värsta tourcyklisten. Tyckte i alla fall en helt opartisk pappa.
På eftermiddagen tog vi oss iväg till hamnen där vi gick omkring ett bra tag. En glass slurpade jag och Tove i oss ganska snabbt, allt medan Frida - gissa vad? Jodå, hon sov igen.
Nu, då detta skrivs strax efter 17.30, är det 20 grader i skuggan. En får tacke.

Banankontakt

Frida har tidigare inte visat särskilt stort intresse för banan. Men denna morgon, när jag åt upp den halva som vanligtvis blir över sedan Tove fått sin del banan i sin frukost, viftade Frida ivrigt med händerna, tittade storögt och grymtade förväntansfullt i hopp om att få en smakbit. Och nu verkade det falla damen i smaken, kanske för att hon själv fick bita av små bitar och svälja.

Just nu står Tove i sitt rum och spelar på sitt piano och sjunger "En elefant balanserade..." högt och ljudligt. Nästa låt på repertoaren: "Tänk om jag hade en liten, liten apa..." Detta händer i princip i realtid, samtidigt som jag skriver. Oj, nu verkar konserten vara över och som avslutningsnummer rev hon av "I ett hus vid skogens slut".

Duns! (Tystnad...)

Det är alltid lika otäckt, olustigt, ångestframkallande och en massa andra saker. Lite bättre blir det, lustigt nog, när det hörs ett kraftigt BÄÄÄÄÄÄHÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ efteråt.
Från början (the long version): efter dagis åkte vi och tvättade bilen i en hall. Det tycker Tove är superspännande, trots att det är lite läskigt. Väl hemma igen var båda barnen trötta och Tove till och med bad om att få gå och sova i sin säng. Frida fick då ligga i dubbelsängen, med kuddar och täcken runt om sig. Det var då det hände.
Jag gick ut och satt här, framför datorn. Då hörs dunset, följt av tystnaden som nästan sög luften ur lungorna på mig. Sen gråtet. Jag förstod vad som hade hänt och rusade in till Frida, där hon låg på golvet nedanför sängen. Fallhöjden är inte särskilt hög, men ändå. Hon låg med ansiktet neråt och vid hennes ena ögonbryn syntes ett begynnande blåmärke. Hon var inte nöjd. Men hon lugnade ner sig väldigt raskt med hjälp av sin tumme och det verkar vara en hårding som försöker bita ihop så gott det går. Hur som helst: en taktikändring var på sin plats och som tur var hade inte Tove somnat. Hon accepterade utan omsvep att knalla över till dubbelsängen så att Frida kunde ligga i spjälsängen. Där, i varsin säng i varsitt rum, somnade de in överraskande snabbt.
Just då helt ovetandes om att jag älskar dem mer än vad ord klarar av att beskriva.

En helt vanlig lunch

I normalfallet äter Frida de första tio tuggorna (ungefär) med en väldig fart - ibland med sådan hastighet att jag inte hinner med. Sen brukar intresset gå ner en smula, troligen p g a att den omedelbara hungern har stillats. Istället inträder andra stadiet: charmfasen. Hon skrattar - till synes åt något hon kom att tänka på - fäktar med armarna, pratar väldigt och är endast sporadiskt intresserad av mer mat. Och så efter ytterligare 10-15 minuter gör hon den sista stöten på maten och äter upp resten.
Så ock idag. Potatis med fisk samt morot ligger nu och spänner ut hennes mage och hon verkar helt tillfreds med det, där hon nu ligger strax bakom om mig på golvet och tuggar på bandet till hennes mössa.
Nu blir det en tur till city, så att jag får visa upp den - helt objektivt sett - sötaste, charmigaste och gladaste bebisen till folket på stan.

Resonemang á la Tove

Jag hade bestämt mig för att jag och Frida skulle ta en promenad till dagis och hämta Tove idag med dubbelvagnen. Vädret var inbjudande - soligt och 13-14 grader. Dittills hade Frida inte bajsat över huvud taget under dagen, vilket är mycket olikt henne. Det brukar nästan alltid levereras minst ett lass under förmiddagen.
Ni kan såklart räkna ut vad som hände: jag hade just tagit på henne ytterkläderna när känner jag en bekant lukt.
Nedsläpp.
Och jag kan ge mig sjutton på att jag såg henne le i mjugg när hon låg där på skötbordet.
Men vi hann fram till dagiset i tid och promenaden var riktigt skön, inte minst beroende på att Tove sjöng nästan hela vägen hem.

Så till resonemanget: när vi sedemera hade gått in plockade Tove fram en del flaskor ur ett skåp i köket och lämnade dem på golvet. Sen bar det av till nästa lek. Jag bad då Tove ställa tillbaka flaskorna i skåpet. Efter en tur ut till köket kom hon tillbaka och lät meddela:
"Nej, jag ställer inte tillbaka dem."
"Varför inte?" frågade jag.
"Därför att vargarna har ätit upp vår koja."
End of discussion.

Att fräsa som farfar

Tove och Frida är båda en smula förkylda. Lite hosta men framför allt rinner snoret på dem. Utan att gå in på detaljer, det är lite äckligt, kan jag nämna att vi använder en NäsFrida (jo, den heter så) till just Frida för att få bort hennes snor. Den handlar om att suga - sen pratar vi inte mer om det.
Tove emellertid har sedan länge kunnat fräsa själv. Och när hon tar i ordentligt säger hon att hon fräser som farfar. Det innebär att hon tar i så det fladdrar i näsduken och det skulle inte förvåna mig om någon väderstation i närheten registrerar en tillfällig förändring av lufttrycket just då.

"Ska vi busa?"

Jorå, orden är återigen Toves. Just dessa uttalar hon ett par gånger i veckan ungefär, med förväntansfulla ögon och ett ännu mer förväntansfullt begynnande leende i mungipan. Men det är inte fråga om att busa rent allmänt, utan att hon vill bli jagad genom huset och helst ska den jagande skratta halvt galet under hela jakten.. Först ut i hallen och sedan tillbaka till hennes rum där hon med en förtjust skrik kastar sig i sängen och gömmer huvudet i täcket. Sen en ny jakt och en ny och en ny... Och under tiden ligger Frida på golvet och vrider på huvudet och frågar sig nog varför hon hade oturen att hamna i en sån puckad familj.

"Jag blir så trött på ditt tjat..."

Orden är - Toves. Igår eftermiddag skulle hon och jag slå följe med grannarna på en promenad. Tove velade och sölade och sprang omkring i huset när vi skulle ta på oss kläderna. När jag hade sagt till henne för sjuttioelfte gången himlade hon med ögonen och sade ovanstående fras. Min ilska förbyttes snabbt i en kvävd skrattsalva och jag var tvungen att ta skydd bakom en jacka för att inte visa att jag tappade masken.

Över huvud taget sprider Tove omkring sig roliga kommentarer i ungefär samma stil oftare och oftare och det är riktigt roligt. Jag och Kristin byter många blickar när Tove, vanligtvis för sig själv utan syfte att någon annan ska höra det, levererar odödligheter.

Och tydligen har hon också en liten poetisk ådra. För någon månad såg hon månen ungefär som den ser ut på bilden här intill. Då sa hon:

"Titta! Månen gungar!"

Operation: nappavvänjning för Tove har satts i sjön på allvar. Hon försöker fortfarande flera gånger varje dag att få nappen med svepskälet att hon ska gå och sova men hennes vädjanen blir mindre och mindre kraftfulla och vi har som mål att ta bort napp helt och hållet under våren. Om möjligt ska hon lämna ifrån sig samtliga nappar till tandläkaren när hon ska dit om ett par veckor. Vi får se om det fungerar - vi har i alla fall pratat om tandläkaren mycket den senaste tiden, både med tanke på napparna och samt tandläkarens ordinarie uppgifter. Än så länge har hon inte uttryckt någon oro för besöket, tvärtom.

Rockad

I går kväll blev även Frida ordentligt snuvig. Det innebar lite omflyttningar av sovplatser. Sedan Tove väl somnat i sin säng, flyttade vi över henne till min säng där hon får sova tillsammans med Kristin. Överflyttningen gick utan problem. Ett litet kort grymtande var allt som hördes när jag bar över henne men hon sov konstant.
Efter två mål välling, och efter att ha varit ordentligt ledsen men också gnugga-sig-i-ögonen-hela-tiden-trött fann Frida så småningom ro och kunde somna i sin säng, vars huvudände vi pallrat upp med böcker. Sen sov hon utan knyst hela natten.
Tove tyckte det var busigt värre att vakna i pappas säng och hon låg kvar och "mojade" sig en stund innan hon skuttade upp.
Vi fick idag också ett preliminärt besked att Tove, enligt våra önskemål, kommer att få plats på ett nytt dagis fr o m höstterminen.
Ja, egentligen sker nog bytet redan sent i vår. Det har att göra med att det gäller att vara om sig och kring sig när man söker förskoleplats. I Västerås gäller inte när man skickar in en ansökan utan från vilket datum man vill ha plats. Datumet kan man dessutom ändra hur ofta man vill - fram till ett förutbestämt stoppdatum - och om man har lite koll kan man vara väldigt taktisk. Det har vi varit och jag tänker inte be om ursäkt för det. Sen kan ju alltid reglerna diskuteras.
Anledningen till att vi vill byta är dels att en nära kompis till Tove ska börja där, samt att grannflickan går på den förskolan men på en annan avdelning, och dels något så krasst som att den ligger närmare än den nuvarande.

Mysig påsksöndag

Söndagen var en ganska intensiv dag vilket innebar att bloggandet fick vila. Hela familjen var i alla fall iväg till några goda vänner där fyra familjer - med två barn var i olika åldrar - träffades för påskmys. Centralfigurerna var såklart Frida och hennes jämnåriga kamrat från Skåne, V. Glada krabater som gick från famn till famn och verkade trivas stortartat med det. Tove hade också en jämnårig kompis närvarande - K - tillika storasyster till V. Tove och K "trevade" lite efter varandra men var inte helt överens om vem som skulle få ha ett särskilt gosedjur, som för övrigt ingen av dem ägde.
Under aftonen kom Tove och Fridas kusin Ida hit med sambo Kristian för en övernattning, på sin väg från Luleå till sitt nya hem i Helsingborg (eller däromkring).

Våra nattgäster är av det moderna snittet - de har en kompakt digitalkamera. Därför kan vi visa några bilder av barnen som är tagna denna annandagspåsksmorgon (schyst ord). Tove visar upp sin samling av påskprylar och observera gärna de blå- och vitsippor som står i nubbeglaset. Frida visar sin vana trogen upp ett stort smajl.
Det mest anmärkningsvärda med denna morgon var annars att snön låg vit på backen. Frustrerande, eftersom vi hade tänkt oss en dag i trädgården med lite vårbestyr. Ida och Kristian var inte heller överförtjust med tanke på väglaget de sista 60 milen... De tuffade iväg innan lunch.

Tove å sin sida såg möjligheterna till en sista sväng med pulkan, men redan under förmiddagen hade snön nästan försvunnit så inte heller det blev av.

Så vad göra? Jo, en stilla dag inklusive en lunchslummer för samtliga.

Ingen vidare tajming -- men trösten låg under kudden

Under natten vaknade Tove flera gånger och var riktigt ledsen. (Otroligt att Frida inte vaknade någon gång.) Någonting låg uppenbarligen i luften...
Och, visst, på morgonen var hon - Tove - ganska snorig och så småningom konstaterade vi en lätt men dock feber: 37,6. Hon och jag stannar därför hemma och inne idag och missar därför påsklunch hos mormor, dit Kristin och Frida åkte.
Efter vår egen lunch på tu man hand fick Tove gå på jakt i sitt rum (äsch, jag skriver - och säger - hela tiden Toves rum men det är ju Tove och Fridas gemensamma rum) efter lördagsgodiset. Jag försökte förklara fågel, fisk eller mitt emellan samt vad det betyder om det bränns eller inte men hon var inte helt och hållet med på noterna. Men efter viss vägledning hittade hon till slut en påskhare av choklad under hennes kudde. Den satt hon och mumsade i sig i en fåtölj framför tv:n samtidigt som hon tittade på något barnprogram. Återigen är det synd att vi inte har en digitalkamera - ett stort område runt hennes mun var nedsmetat med chokladen som såklart blev mer och mer kladdig.

Inget påskgodis utan sol

En tradition som vi har införlivat kring påsk är äggletning. Det sker i skogarna kring Sala, där Kristins bror Stefan bor med sin familj. Idag var det dags.
Tillsammans med ytterligare några familjer får barnen leta bland stubbar och stenar efter ägg som påskharen "tappat". Sen kan dessa bytas mot riktiga påskägg med godis och rent av någon leksak.
Efter korvgrillning släpptes barnen, sju till antalet exklusive Frida, iväg och efter ett litet tips från coachen hittade Tove ett ägg. När bytet var gjort och godiset slut gick hon iväg och letade fler ägg. Och ta mig sjutton, hon hittade två till. Såklart hade hon krav på att kunna byta även dessa men eftersom det inte ingick i manuset blev det inget av det. Nå, hon verkade inte alltför ledsen för det.
Från sitt påskägg bjöd hon både mamma och mormor på godis men inte mig. När jag frågade varför svarade hon, med självklarhet:
"Därför att solen inte lyser."
Okej.

16.35

Klockslaget för en milstolpe. Då tog Frida sina första äkta "kryptag" (vi låtsas att det finns ett sånt ord - hur som helst förstår ni säkert vad jag menar) och snabbt som ögat var Kristin framme med videokameran. Krypningen framgår inte helt tydligt på bilden här ovan, men ni kan hur som helst glädjas åt en bild på en nästan alltid glad brutta.

Kring 19.30 - faktiskt sedan vi försökt lägga bägge barnen samtidigt med det utfallet att Tove snarkade efter två minuter och Frida låg och var ledsen och därför fick komma upp en stund till - lade vi Frida på golvet ungefär en meter från videon och det sa bara Smackebonk, så hade hon sprattlat sig fram till den spännande luckan på videon.
Hennes sätt att krypa är inte helt konventionellt ännu. Ett liggande vaggande där hon ömsom tar spjärn med ena foten och sedan andra armen, men det funkar och snart har hon säkert knäckt hela koden.
Det innebär å andra sidan att vi får uppgradera varningsklassen från 0 till 1.

Premiär på gång

Igår skrev jag att Tove verkar vara lik mig när det gäller att stiga upp (även om hon velar, men det har mycket med nappen att göra). Hon, och kanske även Frida, är nog lik mig kring en annan morgonprocedur: frukosten. Jag vill helst vara vaken och uppe en stund innan jag kokar upp tevattnet och barnen tycks ha samma behov. Så även om Tove kan säga på en gång att hon vill ha frukost har vi nu uppmanat henne att leka lite först och att döma av den här morgonen var det helt rätt metod: efter att ha haft med sin favoritnalle på en tripp med bilen till Arlanda, bussfärd och sedemera flyg upp till Luleå och tillbaka, hon åt upp sin fil med flingor och banan väldigt raskt och ville dessutom ha gröt efteråt. Det senare sannolikt därför att lillasyster åt gröt, men Tove fick en liten portion som hon åt upp.
Tidigt på morgonen låg lite nattfrost kvar på gräsmattan men solen har börjat värma. Dagen lär bli riktigt fin, om än blåsig, och idag tar jag fram golfklubborna för första gången den här säsongen. Det blir en tur tillsammans med Frida till rangen efter lunch.

Tappra tjejer

Både Tove och Frida sov nog egentligen lite för lite natten till idag. Tove brås nog på mig - när hon vaknar, vilket hon vanligtvis gör ganska tidigt, vill hon stiga upp på en gång. Och Frida, ja, hon har en klocka som oftast slår till kring 6.30.
Till kvällsmaten var båda trötta men kämpade sig med ståndaktighet igenom maten, och med god fart dessutom. Det innebar lite bränsle i småkropparna och båda höll ut ungefär en timme till. Men vid 19 var det tack och adjöss till båda.
Jag och Tove avslutade dagen på ett skapligt sätt: med ett sällan skådat pusskalas.

Blåkulla nästa

Jag inser nu att vi skulle behöva en digitalkamera för att omedelbart kunna publicera bilder på aktuella händelser. Jag får kalla till ett rådslag i familjen.
Dagens bild hade i så fall varit Tove, utklädd till påskkärring - ett ord hon uttalar väldigt bra för övrigt. Framför den nya, stora spegeln i vårt sovrum blev hon sminkad av mamma och med en hilka på huvudet samt ett förkläde och t-shirt blev hon en mycket söt påskkärring. (Kvasten får vi ta en annan gång.)
Tidigare i morse kom hon, sin vana trogen, tassandes genom huset kring halv sju. Kristin stod i duschen, jag låg kvar i sängen. Tove kröp upp bredvid mig i sängen men var inte helt tillfreds med att inte klev upp utan fortfarande låg ner och blundade.
"Öppna ögonen. Helt och hållet", var hennes order och det var bara att lyda.
Tove är nu på dagis och Frida håller på att somna in för sin förmiddagsslummer. Det lutar åt att jag följer hennes exempel.

Tre, två, ett, noll!

Egentligen är jag en dag sen. Redan igår var min första dag som heltidshemmavarande pappa men då åkte vi hem från Luleå, där vi varit ett par dagar. Farmor, farfar, fastrar, farbröder, kusiner och kompisar har hälsats på och ett sista andetag av vintern drogs in. Pimpelfiske på isen utanför stugan. Bara en sån sak, låt vara utan minsta lilla napp.

Nu är vi i alla fall åter i hemmet i Mälardalen och årstiden är en annan. Sommarmöblerna är avtäckta och under förmiddagen bytte jag till sommardäck på den ena bilen.

Men, alltså: nu drar jag igång bloggen om att vara hemma på heltid med Frida (9 månader) och Tove (snart 3 år). Det blir en resa som varar året ut och några av anhalterna lär bli: födelsedagskalas, Fridas första steg, sommarbus i barnpoolen, utflykter i svampskogen och säsongens första snö.