Inte ofta, men ibland, är jag inne i Västerås city utan familjen. Som de flesta andra, skulle jag tro, tittar jag ibland på folk jag möter och ler lite bara för att kanske få en liten reaktion tillbaka. Någon form av bekräftelse på att jag över huvud taget existerar. Ett litet ögonkast. Och vad är utdelningen?
Noll. Zip. Niente.
Idag var jag på stan med båda brudarna i dubbelvagnen. Ta mig sjutton varenda en (nästan) tittar på någon av dem, eller båda, och ler varmt. Men hallå, jag då? Jag som bökat i vagnen i bilen och sedan ur i parkeringshuset, jag som lyfter, som bär på en "skötrygga", som ger dem mellanmål, som ständigt har en liten svettrand längs ryggraden. Syns jag, vagnföraren?
Jo, faktiskt, en man på mataffären pratade med mig men mest därför att han uppenbarligen hade nedsatt hörsel och inte hörde vad Tove sa när han frågade vad hennes lillebror (ja, lillebror) hette.
Men.
Det är VÅRA tjejer alla ler åt och naturligtvis är jag stolt som sjutton, särskilt när Tove sitter och sjunger "Jungfru, jungfru, jungfru, jungfru skär, här är karusellen som ska gå för kvällen..." och Frida ackompanjerar med da-da-da-da-da (istället för doa-doa-doa) samt stötvisa skrattanfall och plirande ögon.
Det är väl lika bra att inse att jag nuförtiden spelar tredje, eller fjärde, fiolen i familjen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar