"Jag blir så trött på ditt tjat..."

Orden är - Toves. Igår eftermiddag skulle hon och jag slå följe med grannarna på en promenad. Tove velade och sölade och sprang omkring i huset när vi skulle ta på oss kläderna. När jag hade sagt till henne för sjuttioelfte gången himlade hon med ögonen och sade ovanstående fras. Min ilska förbyttes snabbt i en kvävd skrattsalva och jag var tvungen att ta skydd bakom en jacka för att inte visa att jag tappade masken.

Över huvud taget sprider Tove omkring sig roliga kommentarer i ungefär samma stil oftare och oftare och det är riktigt roligt. Jag och Kristin byter många blickar när Tove, vanligtvis för sig själv utan syfte att någon annan ska höra det, levererar odödligheter.

Och tydligen har hon också en liten poetisk ådra. För någon månad såg hon månen ungefär som den ser ut på bilden här intill. Då sa hon:

"Titta! Månen gungar!"

Operation: nappavvänjning för Tove har satts i sjön på allvar. Hon försöker fortfarande flera gånger varje dag att få nappen med svepskälet att hon ska gå och sova men hennes vädjanen blir mindre och mindre kraftfulla och vi har som mål att ta bort napp helt och hållet under våren. Om möjligt ska hon lämna ifrån sig samtliga nappar till tandläkaren när hon ska dit om ett par veckor. Vi får se om det fungerar - vi har i alla fall pratat om tandläkaren mycket den senaste tiden, både med tanke på napparna och samt tandläkarens ordinarie uppgifter. Än så länge har hon inte uttryckt någon oro för besöket, tvärtom.