Det är alltid lika otäckt, olustigt, ångestframkallande och en massa andra saker. Lite bättre blir det, lustigt nog, när det hörs ett kraftigt BÄÄÄÄÄÄHÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ efteråt.
Från början (the long version): efter dagis åkte vi och tvättade bilen i en hall. Det tycker Tove är superspännande, trots att det är lite läskigt. Väl hemma igen var båda barnen trötta och Tove till och med bad om att få gå och sova i sin säng. Frida fick då ligga i dubbelsängen, med kuddar och täcken runt om sig. Det var då det hände.
Jag gick ut och satt här, framför datorn. Då hörs dunset, följt av tystnaden som nästan sög luften ur lungorna på mig. Sen gråtet. Jag förstod vad som hade hänt och rusade in till Frida, där hon låg på golvet nedanför sängen. Fallhöjden är inte särskilt hög, men ändå. Hon låg med ansiktet neråt och vid hennes ena ögonbryn syntes ett begynnande blåmärke. Hon var inte nöjd. Men hon lugnade ner sig väldigt raskt med hjälp av sin tumme och det verkar vara en hårding som försöker bita ihop så gott det går. Hur som helst: en taktikändring var på sin plats och som tur var hade inte Tove somnat. Hon accepterade utan omsvep att knalla över till dubbelsängen så att Frida kunde ligga i spjälsängen. Där, i varsin säng i varsitt rum, somnade de in överraskande snabbt.
Just då helt ovetandes om att jag älskar dem mer än vad ord klarar av att beskriva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar