Namnbyte?

Imorse fattade vi att Tove faktiskt hört vad vi sagt om att vara snäll och att lyssna. Vi har förklarat att hon får godis på lördagar, men att det kan bli väldigt lite godis om hon tex struntar i att lyssna på vad vi säger, sånt som är ganska vanligt i dessa trotsiga tider. Visst är det bra att hon har en egen stark vilja, men nånstans går en gräns - och passerar hon den så kommer det att märkas i skålen med lördagsgodis. Imorse när Peter bytte blöja på Frida lät han vattnet rinna i kranen. Det har vi sagt till Tove att inte göra - och vips var hon där:
- Pappa, stäng av vattnet!, sa hon och gick resolut fram till handfatet och gjorde det själv.
- Just det, förlåt, sa pappa
- Du får hålla reda på alla i den här familjen, skrattade mamma
- Ja, det är för att jag vill ha massor av godis!, förklarade Tove.

Efter en bra dag på dagis där Frida som vanligt sjungit sig igenom dagen och Tove som vanligt inte ville gå hem (fast det var inte såååå illa idag), frågade Tove vid middagsbordet:
- Mamma, varför heter inte jag Toiv?
- Skulle du vilja heta det?, frågade mamma
- Ja, Toiv Fojdaj, svarade Tove

Frida började sin dag med att sjunga "cara, cara mia" hela vägen till dagis. Det låter som "kada, kada, didi", men melodin stämmer perfekt. På dagis säger de att hon är glad i stort sett jämt, sjunger hela tiden, men att hon vet vad hon vill. På samlingen känner hon inte bara igen sitt eget namn på den stora namntavlan, utan även alla andras.
Mest impad blir nog mamma ändå när Frida utan besvär räknar fingrar och tår och som slutkläm sjunger hela alfabetsvisan...