Klockan 5.38 tyckte Frida att det var dags att ta bladet från munnen. Då började hon resonera rejält och muntert i sin spjälsäng. Hon piffade upp snacket med lite sång här och där. När jag, en halvtimme senare och med ett leende på läpparna (trots det arla timmen) gick och hämtade henne sjöng hon "Ja må hon leva" och hälsade mig sedan med ett glatt:
"HEJ!"
Då spelar det fan ingen roll vad klockan är - kärleken svämmar över alla breddar.
(Tove, å sin sida, sågade vidare på sina timmerlass ytterligare nästan en timme .)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar