När vi höll på att ta på oss ytterkläderna inför dagisskjutsning ställde jag Frida på golvet för att hjälpa Tove med hennes jacka. Helt plötsligt brakade det till bakom mig - Frida hade ramlat baklänges och det lät som om hon slog huvudet i en stol på väg ner mot golvet. Hon gallskrek förstås och tårarna vällde fram. Toves kommentar:
"Vad synd."
Det var ingen fara med Frida - 30 sekunder senare skrattade hon igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar